tor okt 04, 2012 12:55 pm
Att jag jobbat med Martin "E-type" Eriksson under en fjärdedel av mitt liv är naturligtvis countrymusikens förtjänst. Bluegrassen närmare bestämt.
Martin skulle hösten 1998 göra en TV-grej och var less på att playbacka, så han fick för sig att det skulle vara kul med en yeehaa-version av senaste singeln "Angels Crying". Genom en gemensam bekant fick han korn på vårt då hårt satsande countryband "Tumbleweed" (senare "Tumbleweed Trail"). Vi gjorde TV-giget och han blev så nöjd o inspirerad att vi strax efteråt befann oss i Polarstudion och spelade in versionen, som sedan kom med som bonustrack på albumet "Last Man Standing". Under den här tiden tyckte Martin att jag var "bra på att översätta hans idéer till musikantspråket", och han sa "du ska vara kappis för mitt nya band!" Det snackades om albumpromotion, sommarturné etc. etc.
Så gick månaderna och jag hörde ingenting. Ville inte ringa o tjata heller, utan vara lite cool. Framåt vårkanten tog jag dock mod till mej och ringde upp honom.
"Jävlar..." sa han, följt av "jag ringer tillbaka". Klick.
Det visade sig att turnéledaren Håkan Axlid fått i uppdrag att sätta ihop ett band, och gjort så. Nalle Påhlsson hade fått basistjobbet. Det rev nu artisten upp, och insisterade på att jag skulle vara med som basist - och kappis.
På den vägen blev det, och vi gjorde bra många hundra gig för bra många hundra tusen människor i 15-20 länder under 13 år. Dessutom blev vi bra kompisar och vi har bl.a. varit på hojsemester, seglat vikingaskepp i storm och vallat får tillsammans.
Martin är en kanonsnubbe! Smart, allmänbildad, kunnig, rolig generös - och även artistförvirrad och hypokondrisk.